En norsk sjökapten
"Jag tror jag kan säga om
mig själv," säger en norsk sjökapten, "att jag är en nykter man
som står främmande för all övertro och svärmeri, men den här erfarenheten
har överbevisat mig om att det är mer mellan himmel och jord än vi
människor förstår.
Under det sista världskriget, då
slaget om atlanten rasade som allra värst, förde jag en 9000 tons styckebåt,
som förde livsmedel från Amerika till det hårt kämpande England. Vi hade gjort
flera turer då vi ett par hundra mil nordväst Irland blev träffade av en
fientlig torped och sjönk. Av besättningen på 36 man följde hälften med skeppet
ned i djupet.
Vi hade just upplevt den
våldsammaste vinterstorm jag dittills hade varit utsatt för på nordatlanten.
Sjön gick ännu hög efter stormen, men det lyckades oss likväl att sätta ut
två räddningsbåtar i vattnet. I min var vi nio man, varav flera var svårt
sårade. Förstestyrmannens båt kom bort ifrån oss på natten. Vi såg
den inte sedan.
Att vara vittne till att den båt
man genom många år varit knuten till med starka band, försvinna i havet,
är som att stå på kanten till en öppen grav och se sitt eget barn bli
nedsänkt. Och när man ser manskapet, som man delat sorger och glädje med i
månader och år, gå ned med båten, efterlämnar det ett svidande sår i själen,
som bara tiden långsamt kan läka. Den dagen kan jag aldrig glömma, det var den
22-12-1941.
Den första natten i livbåten var
en enda lång mardröm. Av och till tände vi nödbloss och hoppades på att
hjälpen skulle komma. Natten var svart utan stjärnor och det begynte snöa.
En bitande kall vind svepte över havet, och sjön gick hög med skummande
vita toppar. Vi frös ganska ordentligt allesammans och kände oss hjälplösa
och väntade bara på att dagsljuset skulle bryta fram. Då morgonen grydde,
under de mörka skyarna, var två av de sårade döda. De låg sammankrupna i
botten på båten. Inte ett fartyg var någonstans att se. Havets
oänderliga ensamhet omgav oss på alla håll och skänkte oss ingen tröst. Timmarna
gick och krafterna begynte att försvinna från oss som hade överlevt
natten. Med mycket besvär lyfte vi upp de döda på relingen och stilla
lämpade dem över bord. Jag bad ett Fader Vår.
Bland de sårade var jungmannen
Kjell. Han hade sitt hem i en av småbyarna på Sörlandet. Det mesta av tiden låg
han i dvala med huvudet i mitt sköte. Av och till stönade han svagt och
bad om vatten. En gång reste han sig halvvägs upp och stirrade ut över
havet med febriga ögon och sade: "Jag hör kyrkklockor, kapten!"
Ännu en natt försvann. En
kolsvart evighet fylld av smärta, ångest och förtvivlan. Det begynte snöa
igen och vinden skar genom märg och ben. Den natten lärde vi oss vad kyla
är. Kläderna blev styva av frost på våra kroppar. Den dödens nådelösa kylan
lägger sitt ispansar omkring både kropp och själ. Det var som om ens
bankande hjärta höll på att styvna i dödens fasa.
Då den nya dagen bröt fram låg
radiotelegrafisten styvfrusen och död på botten av räddningsbåten. Han hade
tagit av sig tröjan och lagt den över de tunnklädda maskinmännen som
han väl menade behövde den mera än han. Jungmannen var fortfarande vid liv men
andades bara svagt. Det skulle snart vara förbi. Med svag undran tänkte
jag på att döden aldrig unnar sig en fridag, icke ens på julafton.
Timmarna släpade sig fram.
Klockan kunde väl vara vid fem tiden då jungmannen slog upp ögonen och sa:
"Sjung för mig kapten!" Sjunga i en räddningsbåt på nord-Atlanten med
döda och döende omkring mig och svarta, jagande vindskyar över
oss. Det var som om min stämma skulle vara frusen till is och mina läppar
var spruckna och torra. Kanske fick jag inte fram en enda ton. Men pojken
stod på dödens tröskel, jag måste hjälpa om jag kunde.
Vad vill du att jag ska sjunga
pojken min?" frågade jag. Han såg mig rätt in i ögonen och svarade
utan betänkande: "Jag är en seglare på tidens hav!" Jag
försäkrar er mina vänner, att jag inte kände till denna sång. Jag hade
aldrig hört den förr, varken text eller melodi. Likväl öppnade jag munnen och
sjöng. Ord följde på ord, vers till vers: "Jag är en seglare på
livets hav, på tidens skiftande bölja. Den Herren Jesus mig kursen gav,
och denna kurs vill jag följa."
Det var som om en annan höll
fram en uppslagen bok framför mina ögon, med både text och melodi eller som en
film som flimrat förbi. Jag kände att jag aldrig i mitt liv sjungit
bättre. Stämman kom inifrån, likväl var den inte min. Jag formade bara de
okända orden med mina läppar och sände dem vidare.
Medan jag sjöng, stillnade
vinden av och lade sig. Skyarna som hade jagat svarta och olycksbådande
över havet i dagar skingrade sig över våra huvuden och ett himmelskt milt
Ijus flammade välsignande ned över oss.
Jungmannen låg stilla i mina
armar. Det har under årens lopp fallit på min lott att se många män dö,
men aldrig har jag sett ett skönare ansikte i döden. Ett litet leende
lekte kring munnen. Man skulle tro att han blivit avbruten i en munter
lek. Det lyste glädje ut från varje ansiktsdrag. Runt om oss hade havet lagt
sig stilla, vinden hade blivit till en svag viskning som bara underströk
stillheten. Jag kände den store Guds närvaro och evighetens vingesus över
båten.
Då sången var sjungen till slut,
visste jag att jungmannen var död. Sjön reste sig igen och tjöt åter
klagande över de döda havsvidderna. Jungmannen fick sitt Fader Vår som de
andra och blev nedsänkt i havets djup. Det var en underlig uppleveise som jag
aldrig kan glömma.
Denna julafton var svår och
vemodsfylld, men av och till lyfte vinden molnen som lagt sig över
horisonten och i öst upptäckte jag en klar blinkande stjärna. Det var en
Betlehems stjärna som ville leda oss på rätt väg och jag satte hoppfull kurs
efter stjärnan. Någon timme senare blev vi fyra som överlevt räddade av en
brittisk korvett. De hade lagt om kursen då utkiken menade sig hava sett ett
nödbloss på havet.
Men den norske sjökaptenen höll
upp ett ögonblick och blev sittande i djupa tankar. Så fortsätter han: Men
det hör mera till denna historla. Efter kriget uppsökte jag jungmannens
mor. Hon var en tapper liten kvinna som motgång och sorger nog hade märkt,
men inte knäckt. Mannen hade hon mist genom en tragisk skeppsförlisning
bara något år sedan pojken var född. Ansiktet hennes återspeglade denna
sorgfulla ro som präglar människor som är prövade och luttrade i livets hårda skola.
Jag nämnde inte något om den förunderliga upplevelsen jag hade haft i
räddningsbåten. Men då hon själv begynte tala förstod jag ett och annat som
hela tiden varit dunkelt för mig. Hon omtalade: "Jag hade en sådon
oro över mig de sista dagarna före jul, den dagen då pojken
gick bort. Jag kände att han var i fara och kunde inte sova
om natten. Då julafton kom kastade jag mig ut i arbetet för att vara i
ordning till högtiden. Men hela tiden kände jag en oro som tyngde mitt sinne.
Det snöade och blåste utanför och halvmörkret låg dystert och tryckande
över de små husen. Då klockan var cirka tre satte jag mig med den gamla
gitarren i famnen. Det var något inne i mig som pressat på och
ville ha mig till att sjunga. Jag kunde inte stå emot."
"Vilken sång var det du
sjöng?" frågade jag spänt fastän jag var ganska säker på
svaret. "Jag är en seglare på tidens hav, på tidens skiftande
bölja" svarade hon, för pojken min älskade den sången och hade gjort
det sedan han var liten. Ofta sjöng vi den – både i sorg och glädje. Medan jag
nu sjöng den igen lade jag märke till att de mörka skyarna delade sig och solen
tittade in i stugan min och blinkade på kyrkospiran rakt över gatan.
Det var som en hälsning från min Gud. "Frukta ej, Jag är med
dig alla dagar intill världens ände.” Jag sjöng alla verserna och medan
jag sjöng kände jag att en stor frid fyllde mitt oroliga hjärta. Pojken min var
död, det visste jag, men att han hade det gott, det kände jag
också."
Då jag så omtalade för henne vad
jag hade upplevt då det gällde hennes pojke på julafton, lyssnade hon
stilla utan att fälla en tår, men ansiktet strålade av ett inre Ijus, då
hon tackade. Det är mer mellan himmel och jord än vi människor
förstår så Ijöd den trygge sjökaptenens ord då han omtalade denna händelse.
Gud är undrens Gud, underbart griper han in.